Bokslut över ett komplicerat val
På valdagen skrev jag den här textväggen. Sedan dess har jag filosoferat fram och tillbaka kring valhemlighet, risken att bidra till en kultur där den i praktiken inte existerar, och å andra sidan möjligheten att fortsätta en politisk diskussion även efter valet. Jag kom fram till att jag personligen är bekväm med att redogöra för hur jag resonerade när jag lade min röst. Det innebär inte att jag anser att det bör vara norm att göra så, eller att det är helt oproblematiskt.
Every two years, we drive to a fire station and overthrow the government and there isn’t a policeman in the street.
Jag kan erkänna att jag blir en smula sentimental varje gång jag får chansen att gå till en vallokal och lägga en röst. Min erfarenhet i väljarbranschen sträcker sig visserligen bara några år bakåt; jag har varit röstberättigad sex gånger i mitt liv och missade dessutom mitt första kyrkoval för att jag kört vilse i Östergötland. Det är ändå något väldigt fint i att svenska politiker och den svenska statsapparaten numera böjer sig för folket nästan helt frivilligt som de gör.
“Demokrati är inte ett perfekt styrelseskick, men det är det minst dåliga.” Hur många gånger har vi hört någon säga så? På ett sätt stämmer det, de flesta hyfsat civiliserade samhällen fungerar demokrati bra. Samtidigt finns något jag prioriterar betydligt högre än demokrati, nämligen individuell frihet. Tvingas jag välja mellan en odemokratisk stat som lämnar stor frihet för medborgare att själva forma sina liv, och en demokratisk stat som detaljstyr, landar jag långt in på den odemokratiska men fria planhalvan. En demokrati som vill för mycket blir snabbt en majoritetsdiktatur, där alla som avviker från majoritetens normer och sätt att vara tvingas anpassa sig så gott de kan. Med det i åtanke borde jag rösta liberalt.
En återkommande kritik från min sida mot i princip alla politiker och partier är att de inte är tillräckligt liberala. Antingen är man ekonomiskt liberal, men vill detaljreglera människors liv och leverne (KD, FP) eller så är man livsstilsliberal men vill plottra i ekonomin (delar av C, FP igen [är de alls liberala?], Piratpartiet). Min andra ständigt återkommande synpunkt är att man gör alldeles för lite för att förhindra klimatförändringar. Antingen är man relativt ointresserad av hela problematiken (M, FP, S, SD) eller så har man rent bristfälliga idéer kring hur problemen ska lösas (MP om kärnkraft, SD om allt), eller så kompromissar man bort miljöfrågor så fort man får chansen ©. Det finns alltså inget parti jag anser är perfekt – ingen är tillräckligt liberal på både det ekonomiska och sociala planet, och ingen har en riktigt bra miljöpolitik som de faktiskt lyckas genomföra.
Nyckelfrågor #
I rikspolitiken, som är den enda egentligt intressanta politiken, finns det några frågor jag anser viktigare än övriga. Ekonomin, där en renlärig klassisk liberal nog vill hävda att jag är socialist, men jag själv vill hävda att jag är mer liberal än de flesta, med ett undantag. Individens rättigheter gentemot staten – övervakning, rättssäkerhet och möjlighet till ansvarsutkrävande. Klimatförändringar. Därtill en allmän livsstilsliberalism, som jag tenderar att prioritera ner när jag måste göra någon form av val.
Ekonomi #
Jag är i grund och botten för en relativt hög nivå av omfördelning, så länge samhället inte klarar att självmant resursfördela på ett sätt så att alla jordens människor dels har vad de behöver för att överleva, och dels får en rimlig chans att bygga sig det liv de vill ha. Samtidigt som jag är för en sådan omfördelning, är jag i de flesta fall kritisk till omfördelning av makt från individen till politiken, och därför motståndare till statligt styrd verksamhet i de flesta fall. Pensionssparande, utöver en grundläggande garantipension som skyddar från fattigdom, kattmat och hemlöshet, bör vara något människor styr över själva. Samma sak gäller inkomstförsäkringar. En grundläggande, skattefinansierad A-kassa är bra, men det är inte rimligt att utbetalningarna från en obligatorisk, statlig försäkring styrs av ens tidigare inkomst. Bättre då att sänka skatten och låta människor själva avgöra hur stor trygghet de behöver i händelse av arbetslöshet.
Hur löser man då omfördelning utan att fördela en alltför stor del av kakan till staten? En samordning av de befintliga stöd- och bidragssystem som finns till en grundläggande “medborgarlön” är något som är värt att undersökas. Samtidigt bör man undersöka vilka av de försäkringar och tjänster som idag tillhandahålls av staten, som kan ersättas med privata tjänster, skattesänkningar och bidragshöjningar. En sådan omställning måste, om den visar sig rimlig att genomföra, ske gradvis och försiktigt så att människor inte kastas ut ur ett trygghetssystem innan ett annat finns på plats.
Det är, enligt mig, en mer liberal form av omfördelning att ge människor pengar i handen och makten att själv använda dem, än att tillhandahålla ett paket med gratistjänster som förväntas passa alla. Det är till exempel bättre att ge barnfamiljer ett kraftigt ökat barnbidrag (likt det vårdnadsbidrag man idag kan välja i många kommuner), och minska subventioneringen av förskolan. På så sätt kan föräldrar som vill arbeta ta barnbidraget och betala förskoleplatsen, på en kommunal eller kommersiell förskola, medan de som önskar vara hemma och själva ta hand om sina barn kan göra det.
Individens rättigheter #
Staten får aldrig, aldrig välja att förstöra livet för enstaka individer för att förenkla en byråkratisk process, sänka kostnader eller för att en majoritet i landet råkar anse att just den individen inte är viktig att ta hand om. Ett exempel, som de flesta som diskuterar politik med mig antagligen börjar bli trötta på, är lagstiftningen kring juridiskt kön. Den mest extrema kränkningen, att den som ville byta juridiskt kön (det vill säga ändra en flagga i folkbokföringsregistret) tvingades sterilisera sig för att få genomföra uppdateringen, är tack och lov borta sedan några år. Fortfarande är det dock en omfattande byråkratisk process för att korrigera statens register på den här punkten. Ett argument för att det ska vara så är att det är viktigt för statens statistik att uppgifterna i folkbokföringen är “rätt”, vilket är ett klockrent exempel på att statens behov sätts framför enskilda individers.
Fler exempel på områden där den enskilda medborgarens rättigheter behöver stärkas är kommunikation (det ska gå att kommunicera på ett praktiskt sätt utan att övervakas av staten), rättsapparaten (det behövs en större insyn i kriminalvården, och större möjligheter för intagna att lämna formella klagomål när de behandlas illa) och migration (staten bör inte hindra någon att bosätta sig inom dess gränser, oavsett om personen kommer att få del av de statliga socialförsäkringarna eller ej).
Miljö och klimat #
Det är bråttom nu, helt enkelt. Centerpartiets miljöministrar har de senaste åtta åren gjort vad de kunnat, men övriga Allianspartiers fokus på att “rädda” ekonomin undan finanskrisen har totalt överskuggat försöken att rädda vår planet (egentligen vår civilisation – själva planeten kommer att finnas kvar om vi så eldar upp all stenkol i jordskorpan). Det finns ett skriande behov av inhemska åtgärder, som förbättring av järnvägsnätet, ytterligare utbyggnad av Internetinfrastruktur (för att minska behovet av resande) och utfasning av fossila bränslen från både vägtrafik, luftfart och elproduktion. Än viktigare är att utrikespolitiken fokuseras på att lösa klimatproblemet – det håller inte att först vara helt passiv i EU:s interna förhandlingar, för att sedan hänvisa till att EU sätter gemensamma mål när man får kritik för att de svenska målsättningarna är alldeles för låga. Miljöpartiet har, trots sitt något ängsliga och kontraproduktiva kärnkraftsmotstånd, den absolut bästa klimatpolitiken. Förhoppningsvis lyckas de bättre än Centerpartiet med att faktiskt genomföra sin politik i regeringen, men det är något framtiden får utvisa.
Livsstilsliberalismen #
Det är här jag börjar bli tokliberal, sådär så att konservativa människor (typ sossar och folkpartister) går upp i limningen. Staten styr idag över på tok för många detaljer i människors liv – från vilken kultur vi konsumerar till vad vi dricker till maten till vilken färg vi har på våra hus. det här r såklart bara ett fåtal exempel, men vi tar dem i ordning.
Kulturen #
Jag gillar inte kulturstöd. Det är inte rimligt att ta ut skatt av folk, för att sedan använda pengarna till att subventionera olika former av kulturproduktion som ingen eller ytterst få av skattebetalarna är intresserade av. Det gäller både “finkultur” som opera och teater, och “fulkultur” som filminspelning och hårdrockskonserter. Om man istället sänker skatten (och höjer bidragsnivåerna) med hela det belopp som idag används till kulturstöd, kan medborgarna själva bestämma vilken kultur de vill betala för. Är ingen intresserad av att betala för din film, teater, kokbok, tavla, dikt, skulptur, inspelning av dig själv när du ringer SOS Alarm från en bro i Stockholm, roman, graffittimålning, folkracebil, affisch, matsalsbord, väderkvarn, medeltidsskepp eller vad för kulturyttring det nu är du vill producera – ja då får du antingen göra den gratis eller låta bli.
(Ytterligare en anledning till att statligt kulturstöd inte är världens bästa idé kan skönjas i listan ovan – kultur är oerhört mycket mer än vad vi idag ger statligt stöd. Jag tycker det är befängt att staten idag bestämmer vilka kulturformer som har ett existensberättigande och vilka som inte har det. Själv går jag betydligt hellre på folkrace eller läser en kokbok än vad jag ser en sunkig film jag tvingats sponsra.)
Drycken #
Vårt självutnämnda liberala parti kan tänka sig att acceptera gårdsförsäljning av alkohol “om det går att hitta en lösning där det inte hotar monopolet”. Det är fel inställning – monopolet bör avskaffas, och ersättas av ett licenssystem. Många människor lider idag av alkoholrelaterade problem, på grund av sitt eget eller andras drickande. Det är något samhället bör arbeta för att minska och helst helt utrota. Den del av det arbetet som sköts av staten, bör till stor del finansieras av de som väljer att dricka alkohol – en punktskatt är alltså en bra idé. Monopolet däremot leder mestadels till sämre sortiment för de av oss som väljer att dricka alkohol – alla övriga aspekter, såsom begränsade öppettider och ansvarsfull försäljning kan utan problem överföras även till privata aktörer. Den som inte följer regelverket blir helt enkelt av med sin licens.
När vi ändå inför ett licenssystem för privata aktörer på alkoholmarknaden, kan vi passa på att kräva samma licens för försäljning av tobak, cannabis och andra droger som det finns relativt stor efterfrågan på. Att barn och ungdomar röker är idag ett stort problem, som borde kunna minskas genom att försvåra tillgången på cigaretter. Att det blir något mer obekvämt för oss som har åldern inne tror jag är ett pris de flesta är beredda att betala, för att rädda åtminstone några omdömeslösa 13-åringar från ett ödesdigert beroende.
Färgen #
Dagens bygglovssystem är helt enkelt befängt. Det är inte rimligt att en grupp politiker som valts in på helt andra grunder än deras idéer om stadsbyggnad (de flesta röstar ideologiskt även i kommunvalet, och det finns i princip ingen koppling mellan ett partis ideologi och hur deras ledamöter röstar i en byggnadsnämnd) ska besluta om färg, form och storlek på hus som människor bygger på sin egen tomt. En viss rätt för grannar att påverka är rimlig, så att inte en nybyggnation helt skuggar ett befintligt bostadshus (exempelvis). Likaså måste någon form av miljöprövning göras. Varken grannar eller miljö påverkas i någon beaktansvärd utsträckning av vilken färg ett hus får, eller en mindre utbyggnad.
Och vad blev resultatet? #
Nog svamlat. Jag röstade grönt i år. Miljöpartiet, och ett kryss på Lorentz Tovatt (eminent språkrör för Grön Ungdom). Inte för att det samhälle MP vill bygga är mitt drömsamhälle. De har helt fel om vinster i välfärden (om vi inte tillåter sådana kommer vi aldrig ifrån dagens situation där staten i princip helt kontrollerar vilka välfärdstjänster vi har tillgång till). De har fel om kärnkraft (den bör utvecklas, bli säkrare och mer uransnål och sedan användas för att exportera el till kolberoende områden i EU). De har bitvis fel i sin feminism (det är viktigt att samhället arbetar mot strukturer som gör att kvinnor har det sämre, det är viktigt att staten ser till att kvinnor inte utsätts för brott eller omotiverad lönediskriminering – men det är inte statens sak att bestämma över enskilda individers karriär- och familjeplanering). Förhoppningsvis blir det rejält med eld i klimatpolitiken de kommande fyra åren, så jag sedan med gott samvete kan rösta mer liberalt. Eller så gör sig MP mer frihetliga.